Rashistorik

Namnet "basset" kommer från latinets bassus, "låg", (18, s.9), eller "nära marken", vilket är logiskt eftersom den ursprungliga rasen var den högre Chien Fauve de Bretagne, "den röda hunden från Bretagne". Vi benämner dess högbenta ättlingar idag som Griffon Fauve de Bretagne och de lågbenta som Basset Fauve de Bretagne. Såväl Griffon Fauve som Basset Fauve, används fortfarande i sitt ursprungliga syfte såsom drivande jakthundar på alla villebråd; från hare och kanin till hjort och rådjur, även vildsvin - och i tidigare dagar även varg. Ordet "fauve" har också en specifik betydelse; det står inte bara för den ljusröda färgen, utan har kollektivt en andra betydelse: vilddjur, och/eller "lejon" (21). Detta kan man se särskilt på en otrimmad fauve, som inte bara har lejonfärg utan också har en tydlig lejonman, alltså kraftig behåring över nacke och manke som en lejonhanne.

Det finns källor som menar att grundursprunget för dessa hundar skall ligga i de stora grå hundar som korsriddare tog med sig hem till Europa efter sina besök i Främre Orienten. De beskrevs som blodtörstiga, svårmodiga bestar som med stort raseri attackerade och dödade både varg och björn. Från dessa hundar avlade sedan den franska adeln i den nordvästra provinsen Bretagne in lokala hundraser för att få fram nya och mer lätthanterliga raser, såsom Bretagne och Nivernais (2), men det finns tidigare källor som berättar andra historier - fabler eller sanning - om rasens möjliga absoluta ursprung.

En sådan källa omnämner den franske kungen François I (kung Frans I, 1494-1547), som befäste den franska riksenheten år 1516 genom att förena katolska kyrkan med staten. Han inledde renässanstiden inte bara genom sin egen skolning utan också genom sin höga utbildning och sitt intresse för konst, vetenskap och litteratur (3) och höll sig också med sitt eget jaktpack av hundar från Bretagne som han regelbundet jagade med (4).

En annan källa berättar att Karl IX (1550-1574) år 1570 i boken "La Chasse Royale" (ung. "Den Kungliga Jakten") bland annat omnämner de vargjagande hundraserna Grand Fauve de Bretagne, Basset Fauve de Bretagne och Griffon Fauve de Bretagne. Dessa skulle så småningom bli anfäder till dagens Griffon Fauve och Basset Fauve de Bretagne (2).

En annan skriven källa återfinns i den år 1561 utgivna boken Vénerie av fransmannen Jaques du Fouillou, som inte bara handlar om drevjakt utan även om drevhundarnas historia, som den uppfattades på den tiden. Du Fouillou skriver i sitt första kapitel om (fritt översatt från gammalfranska) "att en stor man, Joannes Monumetensis, spårade ursprunget [av de drivande hundarna] ända tillbaka till tiden för Trojas fall. Eneas hamnade [efter detta] i Italien tillsammans med sin son Ascanius, känd som den fåfänge kungen över Latinium, och som fick sonen Sylvius, vars ättling Brutus älskade all sorts jakt."

"En dag", lär Monumetensis ha berättat, "jagade Sylvius och hans far en hjort som de förvånade såg hundarna driva framför sig för jägarna att enkelt döda. Oturen var dock framme och Brutus träffade och dödade Sylvius fader istället för hjorten, vilket fick de medtagna slavarna [från Troja] att göra myteri. Brutus, beslöt att befria fångarna och en hel armé av trojaner avgav löftet att aldrig återvända till sitt hemland [Latinium], varvid de samlade en flotta med skepp och `tog med sig stora kvantiteter av drivande jakthundar och vinthundar´ ".

Jaques du Fouilloux fortsätter att redogöra Joannes Monumetesis historia: "De [Brutus och de befriade trojanska slavarna] passerade [med sin flotta] Gibraltar sund och fortsatte ut på [Atlantiska] Oceanen för att slutligen hamna på öarna Amoriques, det vi idag benämner Bretagne, efter just Brutus. De röjde snabbt undan allt lokalt motstånd och efter deras seger följde sedan fyra års fullkomlig fred. Brutus och hans son Turnus hade ett stort antal jakthundar, som användes till att driva ut villebråd från de djupa skogarna." Staden Tours i Bretagne lär också vara uppkallad just efter Brutus son Turnus, enligt du Fouilloux' historia (20).

"Jag skriver detta", berättar du Fouillou vidare, "för att klargöra att drivande hundar sedan mycket lång tid har använts till jakt i Bretagne, och att trojanerna var de första som tog in dem i landet. Jag har inte funnit något som strider emot detta fakta" (20).

Du Fouillou avslutar med kommentaren att "de första av antikens drivande jakthundar var från början helt vita, men att det nu [vid skriftens utgivande: år 1561] finns många naturligt förekommande färger; såväl vita [som de ursprungliga], fauvefärgade, grå och några även svarta; färger som bättre passar prinsar och [andra] gentlemän" (20).

Det kan vid första anblicken tyckas märkligt att Basset Fauve de Bretagne och Griffon Fauve de Bretagne har sitt ursprung i den förmodligen utdöda Chien Fauve de Bretagne. För att åskådliggöra skillnaderna mellan Chien Fauve, Griffon Fauve och Basset Fauve kan man möjligen jämföra dessa med de betydligt yngre "kusinerna" från Vendéen. I boken Standards des Chiens Courants utgiven år 2003, som ett samarbete mellan den franska motsvarigheten till vårt jordbruksverk och den Franska Kennelklubbens jaktsektion, beskrivs tre olika grundtyper av vendéenska drivare samt även en fjärde, briqueten, där storleksskillnaderna i mankhöjd samt benens/kroppens proportioner är det som skiljer dem åt. De är nedan uppräknade från störst till minst.

1) Le Grand Griffon Vendéen, mankhöjd hanar 62-68 cm tikar 60-65 cm, FCI standard nummer 282, var från början den enda existerande vendéenen, den var korthårig och stammade från de prästerskapets och kungarnas vita hundar samt - inte att förglömma - den rådjursfärgade Griffon Bretagnen som givit dem en hel del av sitt utseende, men är något mindre och mäter 48-56 +/-2 cm. Le Grand Griffon Vendéen räknas som en drivande hund av stor storlek. Le Grand Basset Vendéen, (22, s.57)

2) Le Grand Basset Griffon Vendéen (bild till höger), med mankhöjd hanar 40-44 cm och tikar 39-43 cm, FCI standard 33, har sitt ursprung i den ovan nämnda Grand Griffon Vendéen. Det var greve d'Elva som under slutet av 1800-talet som valde ut specifika individer, men Paul Deamy fixerade slutgiltigt typen. Han hade insett att storleken hade en avgörande betydelse för att hinna ikapp en hare, optimalt 43 cm, och av denna anledning kom denna ras till. På namnet ("basset") kan höras att den räknas som liten drivande hund, och den har kortare ben i förhållande till höjden än Le Grand Griffon Vendéen.

3) Le Petit Basset Griffon Vendéen, mankhöjd tikar och hanar 34-38 cm tikar med en tolerans av max 1 cm upp och ned, FCI standard nummer 67, hade länge samma rasstandard som Le Grand Basset Griffon Vendéen, med endast skillnad i mankhöjd. Det slog inte väl ut, eftersom det resulterade i en halvstor hund med en kropp som var lika tung som sin större släkting. M. Paul Desamy fixerade en standard även för denna ras, där den inte beskrevs som Le Petit Griffon de Vendéen, (22, s.60)

en liten Griffon, utan en liten Basset Hound som

harmoniskt minskats i storlek och volym med bibehållen jaktpassion.

Om man nu även blandar in den ovanliga Le Briquet Griffon Vendéen med mankhöjden för hanar 50-55 och tikar 48-53 cm, med 1 cm tolerans upp och ned, (FCI standard nummer 19) kan man se att det finns ytterligare en storlek - mellanhög - och den här varianten av drivande hund borde närmast kunna liknas vid fauvarnas anfader: Le Chien de Bretagne, alltså den storleksordningen av hund som från början stod som

Le Briquet Griffon Vendéen, (22, s.62) förfader till såväl Griffon Fauve de Bretagne som Basset

Fauve de Bretagne. Le Briquet Griffon Vendéen är idag den enda av de drivande hundar som har bibehållit namnet Briquet - "lättare" - vilket står för en hund av mellanstorlek. Dessa hundar fanns redan före första världskriget beskrivna av greve d'Elva, och räknas som en mindre, harmonisk och förbättrad variant av Le Grand Vendéen, med en ganska kompakt kropp. Liksom de andra raserna har även denna decimerats många gånger främst som resultatet av upprepade krig, men denna lättare typ av Vendéen återkom med hjälp av Greve Fontenay år 1946. Då de räknas som mellanstora är de i Frankrike tillåtna att jaga rådjur (22).

Jakt

Ännu i slutet av 1700-talet var Frankrikes sociala struktur feodalt aristokratiskt. Det var först i samband med den franska revolutionen, som bröt ut år 1789, som omvälvde kungadömets fall, avskaffade de gamla feodala privilegierna och gjorde borgarklassen till en dominerande faktor i samhället. Fram till revolutionen var det bara aristokratin som tilläts jaga med hundar. De använde till största del lokala större houndraser och red snabba hästar under jakterna och använde bland annat Bretagner, Gascogner och Nivernaiser i stora pack. När så feodalstyret avskaffades efter revolutionen fick bönderna, som var 95 % av frankrikes dåvarande befolkning, tillåtelse att själva jaga. De hade dock inte råd att hålla sig med jakthästar, de fick därför svårt att hålla jämna steg med de traditionellt relativt högbenta hundar som användes innan revolutionen. Nöden krävde mer kortbenta, och därmed inte så snabba hundar till sin jakt där hunden oftast arbetade ensam eller i par. För detta ändamål började man utveckla basseten: den sanna jämlikhetens, broderskapets och frihetens hund (4, 5)!

Rasens utveckling

Med den ständigt ökande populationen i Frankrike och jaktens nödvändighet för att dryga ut maten, förlorade den större Chien Fauve de Bretagne och Griffon Fauve de Bretagne stadigt i popularitet då mer kortbenta och långsamt drivande hundar togs fram. Chien Fauve de Bretagne dog så småningom helt ut och kvar fanns de två idag existerande raserna Griffon Fauve de Bretagne och Basset Fauve de Bretagne - den senare kortbent, "nära marken" och den förre högbent. Nobiliteten retades med bönderna och kallade de kortbenta hundarna för "små tomtar" och sa att "de kan knappast duga till jakt till andra än - i bästa fall - till de allra fattigaste och minsta av markägare" (18). Det troligaste är att Basset Fauve de Bretagne utvecklades i början av 1800-talet genom korsningar mellan småväxta Griffon Fauve de Bretagne och lokala hundraser från landskapet Vendée i västra Frankrike (2). Basset Fauve de Bretagne minskade dock i popularitet under industriperioden med början av 1800-talets slut och 1900-talets första årtionden, men det är helt uppenbart att de kortbenta drivarna hade sin givna plats i böndernas jakt och idag är Basset Fauve de Bretagnes nyregistrerade antal valpar per år endast slagen av Beaglens, en annan liten drivande hund. Jägarna gjorde ett enormt arbete i att såväl bevara hundens jaktegenskaper som det traditionella sättet att jaga både för både matens skull och nöjet. Det förekom inte mycket skrivet om hundarna "med krokiga ben", som man kallade basset, mer än en och annan artikel som förekom i tidningen Le Chasseur, till dess baron Couteulx de Cantelous första bok om jakt gavs ut år 1858. I denna bok gör baronen ett första försök till rasbeskrivning och historia av alla franska drivande hundar. Han skriver följande om bassetten:

"lång rygg, [relativt stora]tassar, bred över ryggen, långa öron, vackert huvud, vacker hals bassetten har också goda kvaliteter; det finns inga djur de inte jagar, men de föredrar själva oftast kanin, rasrena bassettar är också perfekta att driva hjort, varg och vildsvin" (18).

"Vit vanligen med mörka fläckar eller svart och tjock …[…]... med vita fläckar på bröstet och nedre delen av benen. Många är griffoner, och bland dessa är de bästa vita med kaffe-med-mjölk-färgade fläckar. Den andra varianten av Basset Hound skiljer sig från den förra genom sina kraftigt böjda framben; de är enfärgade i samma färger [som de ovan nämnda], men griffonstorleken av denna variant är mer sällsynt. Bassetts är naturligt långsammare än andra [drivande] hundar. Just denna egenskap gör att deras villebråd ofta leker framför dem och stannar upp för att titta efter dem, något som har visat sig vara ett dödligt misstag för månget djur. De är lätt uppfödda och driver gärna redan vid åtta till nio månaders ålder" (18).

Couteulx, liksom de som kom före honom, talar om två distinkta typer: de med krokiga ben och de med raka ben. De små hundar med krokiga ben, kunde ha vilket hårlag som helst, men de var ovanliga att finna strävhåriga. Underligt nog klassificerade han samtliga bassettar som en ras, det tycktes inte falla honom in att det rörde sig om flera raser, både krokiga kortbenta och rakbenta högre individer. Till artikeln följer en toucheteckning gjord av baron Dunyoyer de Noimont som visar två Basset

Hounds. Illustrationen överraskar oss stort, eftersom där inte förekommer några större liknelser med de hundar vi känner igen som bassets idag (18, s.23), men hunden till höger - med de krokiga frambenen, var den vid den tiden mest spridda typen av basset eftersom det är just denna typ man hittar i andra illustrationer. Men man skall heller inte tro att alla bassets såg ut som de på bilden Couteulx visar, från början var det en mycket stor skillnad inom de olika raserna att de inte alltid ens gick att särskilja (18).

Att hundarna så småningom närmade sig ett mål berodde på ett litet antal mycket inriktade små uppfödare. Den fullkomliga explosion av raserna som skedde i samband med den nya attityden mot jakt och jakt genomförd av bönder, ledde till att såväl hundhandlare, grevar och baroner som bönder och söndagsjägare fick upp ögonen för rasen (18).

Den första hundutställningen Paris

Det var den Imperialistiska Zoologiska Institutionen för Acklimatisering som kom med den första idén om en hundutställning i Frankrike år 1854. Institutionen hade som huvudsakligt mål att introducera olika nya arter av djur och växter till Frankrike, för att om möjligt skapa förbättringar i det franska djur- och växtriket. Styrelsen bestod i huvudsak av glada amatörer, beledsagade av vetenskapsmän från det franska Naturhistoriska Museet. De behövde en plats att vara på och genom hjälp från Napoleon III fick de 20 hektar i den norra delen av Paris berömda skog, Bois de Boulogne. År 1860 hade de första djuren introducerats till besökare, sedan dess uppbyggnad som påbörjades år 1858. Där kunde besökarna njuta av akvarier, stora stallar, menageriet, växthusen och andra sevärdheter. För att undervisa allmänheten ordnade man en stor fågelutställning som togs emot med stor framgång. För att rida vidare på denna våg av framgång fick den blott 20-årige Pierre Amédée - sonen till direktören av tidningen Revue Britannique - förtroendet att anordna den första hundutställningen genom att först studera engelska utställningar och se om han kunde återskapa något liknande i Frankrike (18).

Under vintern 1862 hölls det första sammanträdet som ledde till den första franska hundutställningen. Brev skickades till alla franska konsulat runt om i världen och efterfrågade vilka sorters hundar som förekom hos dem och hur många man uppskattade att det fanns av varje ras. Man var mycket noggrann med att specificera vad man ville veta:

"Det här är inte fråga om ett spektakel för att dra folk av nyfikenhet, och ännu mindre en marknad, utan tanken är man under denna show skall kunna betrakta, studera och lära sig på ett vetenskapligt sätt en samling hundar - så komplett som möjlig - för att därav kunna sluta sig till vilka som kan kallas rasrena och därmed godkända, och vilka av korsningarna som kan anses bra nog att bevara; för att kort sagt studera och göra en inventering av de olika raserna, med en titel av världs [champion] till vinnare" (18).

I en artikel publicerad i Revue Britanique pekar Pichot ut att de engelska utställningarna inte lämnade någon plats till hundar från andra länder (det var på tiden innan det fanns karantänsregler mellan länderna), och Pichot fortsätter:

"Vi önskar göra utställningen universell och att speciella klasser skulle erbjudas för de mest kända hundraserna från andra länder, men att också en särskild kommitté skulle bestämma vilka hundar som skulle få vara med och vilka som skulle uteslutas.

Det var män med mycket allvarliga miner som satt vid domarbordet under dessa tre dagar mitt i ett tumult av högljudda hundägare som hade fått sina hundar refuserade, och andra som jublade och hundar som ylade i största allmänhet under tiden. Engelsmännen kom med hela vagnståg med sina familjer och sina hundar, och till slut var mer än 900 hundar på plats för bedömning under de tre dagarna. Domarna var väldigt snälla, för efter den första hundutställningen någonsin var det viktigaste att deltagarna lämnade platsen med blodad tand och med lust att återkomma (18).

Utställningen var i början av maj 1863 och i katalogen fanns då 27 olika bassetraser representerade. På denna första utställning gjordes ingen skillnad mellan kort- och strävhåriga hundar, inte heller mellan franska och tyska bassets. Samtliga åskådare var rörande överens om den undermåliga kvaliteten av bassethundarna. Pichot lär rent ut ha sagt: "bassethundarnas kvalitet var mer än medioker", medan Charles Godde, direktör av tidningen Journal de Chasseur (sv. ungefär Jägarbladet) var lite mer precis i sin kritik: "Vi skulle väl kunna ha något att säga om bassettarna som inte var helt negativt: under rasbeskrivningen ett dussin hundar som lika många pälsslag, färg och storlek - en del bra kanske, men tveklöst utan någon som helst antydan till enhetlig ras". Vad Godde menade var att individerna sinsemellan var så olika i sin typ att de aldrig skulle kunna producera en avkomma som skulle lika sina föräldrar - vilket är definitionen av "rasrenhet" (18).

Fotografen Leon Crémière tog 60-talet fotografier av bassets, bilderna konfirmerade att domarnas åsikt av hundarna var olika. Inga av dessa bilder finns att publicera idag, men Pichot själv passade på att skära ut en hel del gravyrer under utställningens gång. Man vet inte var bilderna först publicerades, så man vet inte om de bilder som illustrerade katalogen under 1863 års utställning också deltog i sagda utställning.

År 1863 års utställning gick back för organisatörerna, men två år senare, år 1865, var utställningarna i Bois-de-Boulogne, en park mitt i Paris, betydligt mer välorganiserade, med raserna individuellt presenterade. Det fanns dock två saker de missade: det fanns ingen indikation om vilken ras en viss utställd hund hörde till, av rent tekniska skäl, och det fanns tyvärr alltför många hundar som aldrig presenterades i katalogen alls. Men det går ändock att få en grov idé om distributionen av raserna med hjälp av prislistorna. Till exempel deltog ungefär 80 bassethundar vilka stod för det största deltagarantalet av de drivande raserna, Antalet hundar som registrerades på denna utställning var 70 % fler än på 1863 års utställning där bassetraserna stod för närmare 30 procents ökning. Här delades bassettarna in i två kategorier beroende på deras mankhöjd, däremot gjorde man ingen skillnad mellan franska och tyska hundar, och de flesta av de kortbenta tycktes härstamma från Tyskland.

Den franska bassetklubbens födelse

I tidningen Nemrod ägnades år 1896 ett helt nummer till hundutställningar samt innehöll en mycket intressant insändare gällande bedömningen av just bassets: (fritt översatt från franska, förf.)

Herr Direktör

En av mina vänner som är mycket kompetent i området av bedömning…[…]…har begärt att jag skall föra hans talan vad gäller den franska bassethunden, i synnerhet de korthåriga. Era läsare erhåller inte vår hela korrespondens, men jag är trots detta övertygad om att det förekommer ett behov av kommunikation vad gäller informationen och att lägga fram samma idéer till dem som min vän vill att jag skall framföra åt honom.

Bassethundarna var detta år representerade av fler individer än tidigare år: 5 pack om 8 hundar åtminstone och ett stort antal hundar därtill. Jag kommer här att förbise det pack om 10 hundar rasangivna som Basset Fauve de Bretagne, ägda av M. Comte de Combourg. Det lämnar 4 pack för domarna att placera [och oss att diskutera].

Till min bedrövelse delade varken jag (eller de andra amatörerna som fanns på plats på utställningen) domarnas utslag. Jag är dock inte ute efter att ifrågasätta domarnas kompetens eller opartiskhet, jag är övertygad att de bedömde hundarna i enlighet med sin kompetens och sina samveten, men då det ännu inte finns någon rasstandard på bassethundarna sker bedömningen efter vad domarna anser ser bäst ut, vilket är långt ifrån detsamma som att välja ut de bästa hundarna.

Det är packet om 12 bassethundar tillhörande M. Marquis de Réaulx som erhöll förstapriset. Detta pack bestod av hundar med felaktiga färger; svartfläckiga samt med breda, korta huvuden, tjocka och platta öron, och …[…]… Den resterande gruppen saknade helt distinkt uttryck.

Andrapriset gick till ett pack om 9 bassets visade av M. Pinel. Dessa hundar liknade mer korsningar mellan St Bernhardshundar och terriers och jag känner inte till någon sorts basset till vilken dessa skulle kunna tillhöra.

M. Lefébvre de Londinièrs pack, innehöll en del tikar av god kvalitet, mycket bättre än hanhundarna, som fick en bra kritik medan M. Serys pack som var betydligt mer homogena än samtliga andra, bestod av mycket fina hundar med mycket vackra huvuden och välformade öron fick endast ett enkelt omnämnande i klassen.

Låt mig upprepa, att det är med stor sorg jag inte kan se gruppen av bassets på samma sätt som domarna gjorde, och om jag finge göra bedömningen av dessa intressanta hundar skulle de ha placerats i totalt och absolut motsatt ordning [från den de fick]. På första plats skulle jag placerat M. Serys pack, på andra plats M. Lefébvres pack, och jag skulle över huvud taget inte bedömt de två resterande packen.

Man kan inte bara bortse från att utställningens målsättning är att påvisa en förbättring av rasen; men också, att inte alltid godta en given domares beslut, utan ifrågasätta detta eftersom det kan komma att introducera [framtida] fel i typen som man sedan måste undersöka orsaken av, då amatörerna som avlar bassets [inte kan begäras förstå].

På den senaste utställningen bildades en klubb med målinriktningen att förbättra denna ras. De kommer att huvudsakligen utarbeta en rasstandard för att bestämma vad som är typiskt för de olika raserna. Det finns en mängd uppfödare av rasen, och jag är övertygad om att denna nya klubb kommer att få många medlemmar.

…[…]…[underskrivet av]:

Domare MM. Ambaud, d'Elva, Dequin och de Valenglart.

De stora olikheterna mellan bassettarna på utställning, om vilka ovan skrivelse nämner några, fick Société Central Canine (Franska Kennelklubben) inspiration att bilda en klubb som specialiserade sig med de problem, såsom beskrivs i tidningen (krönikören sannolikt Leon Verrier) varför franska Bassetklubben bildades år 1896. Förgrundsfiguren i den nya klubben blev givetvis greve Couteulx de Canteleu men med tanke på hans ålder samt hur långt han bodde från Paris, delades den verkställande arbetsgruppen på två personer: M. de Konnik tog hand om de kortbenta bassetten, medan greve d'Elva (med hjälp av sin vän viscompten av Villebois-Mareuil på platsen som vicepresident) för griffonerna. (18). Klubb för båda rastyperna skapades alltså samtidigt och arbetade sida vid sida. Liksom alla rasklubbar som formades vid denna tid skötte Franska Kennelklubben klubbarnas sekreterarsysslor och adressen till klubbarna var densamma som Franska Kennelkubbens.

Med stor energi och på uppmaning av sina ledare sattes klubbens medlemmar i arbete att i ord definiera karaktäristiken av de franska bassetraserna och mot slutet av sekelskiftet kunde man skörda frukterna av arbetet med 1898 års provisoriska rasstandard för "låga franska [basset] Artois" och "Fransk Basset Griffon". Dessa första riktlinjer för en rasstandard är mycket intressant eftersom de informerar oss samtidigt vad man sökte efter för att få en bra, samtidigt som det idag ger oss en idé om hur man tänkt innan rasstandarden kom. Låt oss notera en del meningar i den idag gällande standarden och se hur de jämför med de provisoriska reglerna [av 1898]:

Vad gäller "Basset Griffon Français" fanns inga tidigare omnämningar mer än att de har rakare ben än hundarna med krokiga ben och halv-korta ben [bassets]. Vad gäller detta är tankarna helt annorlunda idag, och vi skall också notera att med alla andra meriter lika, skall en hund med vita tecken rekommenderas [över den utan] - [det här var innan man skiljde på Griffon och Basset Fauve de Bretagne och Griffon och Basset de Vendéen?]

Men man skall för den skull inte tro att styrelsen i den nya klubben endast var intresserad av Bassettöarnas utseende, utan under mötet år 1902 motionerade man och fick igenom att det måste finnas arbetsprov som skall uppfyllas, men vid just den tiden fanns helt enkelt inte möjlighet för klubben att genomföra sådana prov [men tanken fanns]. Dessa provisoriska regler antogs år 1902 och fastställdes på följande möte år 1904.

Dessa första standards har inte förändrats mycket sedan dess. För "Artois Basset Hound" som den härefter kommer att refereras till, rekommenderades en höjd av 28 - 36 cm och en vikt av mellan 17 till 22 kilo. Proportionerna är också intressanta: längden från nosen till svansroten skall vara ungefär 2.5 gånger så stor som mankhöjden. Man ger också lite mer frihet i färgerna; [mochetures? Vita fläckar?] vilka tolererades, men inte mer.

I stort sett har ingenting förändrats vad gäller griffonerna. Storleken har inte förändrats i någon högre grad, och en aning krokiga ben (lyrformade) är fortfarande tillåtet (utan någon överdrift) samt färgen är densamma.

Dessa standards hjälpte mycket till att klargöra situationen om hur en drivande basset skulle se ut. Efter att efter denna publikation gjorts offentlig kunde domarna bli mer enhetliga och därmed blev resultaten i klasserna betydligt mer enhetliga.

Efter det att man så skapat standards för de franska bassetthundarna rent generellt var det dags att börja särskilja de olika bassettraserna sinsemellan. M. Paul Desamy grundade en specialklubb för Griffon de Vendéen år 1907, anhängarna till de s.k. Basset Artois följde efter år 1910 ledd av Viscompten av Peufeiboux. Själva Bassettklubben försvann inte eftersom de fortfarande behövdes av de bassetraser som ännu inte hade egna rasklubbar, speciellt då Basset de Gascogne och den rådjursfärgade Basset Fauve de Bretagne och ibland förekom artiklar i olika tidningar: I det franska magasinet L'Eveleur, (sv. "Uppfödaren"), skriver debattören och uppfödaren R. de Kermadec år 1934 till exempel om Basset Fauve de Bretagnens färg att "domare måste tillåta vita markeringar" och att det är "en fråga om rasens överlevnad". I artikeln gör hon läsarna uppmärksamma på att det är betydligt viktigare att behålla Basset Fauvens kvicksilversnabba rörelser och jaktegenskaper snarare än att koncentrera sig på färgen. Hon fortsätter "idag [1934] på utställningar ser man hundar med vacker färg (också med nivernaisens svarta sadel) och bra päls, men med fyrkantiga huvuden, som med all säkerhet kommer från Vendéen, samt samma flata öron som Vendéenerna hade för 30 år sedan. Än värre är att de blivit alldeles för tunga. Käre Gud! Detta är inte alls rätt! Det är inte en fråga om att återskapa det huvud som Vendéenerna har förlorat, åtminstone inte öronen, eller att få en tung och korpulent hund …[…]… utan att återskapa den prototyp som var som ett gäng djävlar i pack[drevet] och blixtsnabbt kunde ta sig fram i den mest snåriga terräng och både få räven och den gamla veteranharen att tänka till för att överleva" (15).

Franska klubben för Basset och Griffon Fauve de Bretagnes föreningshistoria

Även om den bretonska uppfödaren Treuttel hade formulerat den första rasstandarden redan den 26 juni 1926 (5, 7), var han trots sin ålder med och vid det konstituerande mötet för den franska bassetklubben år 1949. Han födde då inte längre upp hundar på professionell basis, men han hade allt några rödfärgade fauvar kvar. Närvarande var vid tillfället också Dr J. Bourdon, en ung man som egentligen födde upp en annan ras, men som alltid hade ett varmt

hjärta för fauvarna.

Efter ytterligare ett världskrig fanns endast ett fåtal individer kvar för restaurering av rasen (5,7). För att klargöra historien en gång för alla har endast en rekonstruktion skett i rasens historia, (23) även om rasen vid ett flertal tillfällen starkt decimerats. Föreningens främsta syfte var därför att dels göra rasen känd, dels att åka runt på landsbygden för att samla ihop det fåtal hundar som fanns spridda i landet, typa dessa och att använda de bästa av dem i avel. Den första av dessa hundar som kom att bli känd var Ludo de Lié ägd av M. Ferdinand Moisan de Plouguenast. Ludo vann 1948 års utställning i Vannes och vann även två år senare på klubbens utställning i Rennes där han erhöll ett CAC. Följande år visades nio Basset Fauves de Bretagne av amatörer i Saint-Brieuc, och ännu en kändis klev fram i eliten, nämligen den unge hanhunden Tintin ägd av M. Mascaro de Dinan (18).

År 1950 blev en klar vändpunkt för rasen och dess återuppbyggnad. Hedern för detta skall gå till de små uppfödarna som med stor entusiasm och totalt förtroende för rasen som jakthund fortsatte utan personlig vinning. Det var viktigast att försöka finna någorlunda rent avelsmaterial, men som en del i ett försök att bevara rasen korsades kvarvarande "äkta" fauvar med bland annat Basset Griffon Vendéen, jaktterriers och normalstora röda strävhårstaxar (7). Taxarna hade redan vid denna tid ett väl etablerat gott rykte om sig att vara utmärkta jakthundar (5).

Monsieur Marcel Pambrun, chef för det Bretonska Hund Sällskapet (Canine Société de Bretagne), är den person som främst skall nämnas som den verklige förgrundsfiguren i återskapandet av rasen. Hans kvalitetsuppfödning gjorde att rasen relativt snabbt återhämtade sig och ökade från 24 intypade fauvar år 1969 till 917 (intypade) fauvar provisoriskt registrerade i Frankrike till år 1988 (7, 18). Den franska stamboken för Basset Fauve de Bretagne är ännu inte stängd, och man kan fortfarande se beteckningen T.I. ("titre initial", på svenska ungefär "nytt blod") och betyder att härstamningen är okänd, och hunden just har blivit intypad (6).

Inblandningen av andra raser har dock fortfarande ett visst inflytande, då det inte sällan föds valpar med vita bröstfläckar, vita tassar och bläsar härstammande från Petit Basset Griffon Vendéen och i andra fall valpar med svart sadel, som möjligen kan påvisa taxens, mörka terriers och Nivernaisens inflytande på rasen. Fauven hänvisas ofta till den mest terrierlika av bassetraserna och fauven är som basset betraktat ovanligt snabb och ligger inte sällan direkt i hasorna på sitt byte (5, 7).

Deras behändiga storlek, 32-38 cm +/- 2 cm, gör att de arbetar mycket bra i tät, väl kuperad och snårig terräng, likaväl som smidig och stark nog att forcera kalhyggen fulla med ris och bråte. Pälsstrukturen avvisar dessutom vatten och smuts, även om det på den otrimmade fauven kan fastna snö i pälsen vintertid (5).

Den svenska klubbens bildande

De förta exemplaren av Basset Fauve de Bretagne importerades åren 1992-1993 från Storbritannien. Hundar som Dehra Primevere och kullsystern Dehra Rosmarin (1992), helsyskonen Venquest Vannes och Venquest Viviers (1992), helsyskonen Venquest Devils Magic och Devils Fire (1993), Venquest Charlie Brown (1993), kullsyskonen Chantalle's Vagabond, Vocal och Vagrant (1993). Den första kullen i Sverige föddes 1993 med 4 tikvalpar med inavelsgrad 13.3 %: Pandora, Indra, Sandra och Andromeda (9).

Själva Svenska Basset Fauve Klubben (SBFK) - som också liksom i Frankrike tagit Griffon Fauve de Bretagne -den långbente kusinen - är underordnad paraplyorganisationen Svenska Basset Klubben, SBaK. Ras specifika frågor måste därför i demokratisk anda gå genom SBaK, vare sig frågorna handlar om hundarna, hundavel eller hundhållning.

Ursprungstanken om en rasförening kom från Susanne Bloman år 2001 på initiativ av några uppfödare - och inte minst henne själv - och hon sitter nu som ordinarie styrelseledamot sedan flera år (13) . Basset Fauve de Bretagne räknar ny långt över 1000 Basset Fauve de Bretagne i Sverige idag (10) och de är varmt uppskattade kortdrivande jakthundar och även sällskapshundar, p.g.a. sitt underbart vänliga temperament. Om den svenska rasklubben, medlemsantal, arbete och antal hundar, hälsotillstånd o.s.v. hänvisas till nästa avdelning.

Källor:

1. Rasbroschyr om Basset Fauve de Bretagne, utgiven av Norsk Basset Klubb.

2. http://hem.passagen.se/fauve/sverige.htm 2007-07-09.

3. Focus uppslagsbok, 1997.

4. http://ww.baslerfauves.co.uk 2007-07-07.

5. Rasstandard utfärdad av Svenska Basset Fauve Klubben, år 2002.

6. Åstalens kennel http://www.elghund.net/sider/avl/fauvehistorie.html 2007-07-06.

7. RAS, Rasspecifik Avelsstrategi per den 2007-07-09, skriven av BFdK.

8. Wikipedia http//:en.wikipedia.org/wiki/Basset_Fauve_de_Bretagne 2007-07-06

9. Basset Fauve de Bretagne, stambok 1992-2004, sammanställd av Svenska Basset Fauve Klubben, Arkitektkopia, Gävle, 2005.

10. Uppgift från SJV hundregister 2007-07-10 eller nåt?????

11. Frillig enkät för jagande fauveägare http://hem.passagen.se/fauve/MiniPoll%20Results.htm 2007-07-05

12. BFdB hälsoenkät 2001 http://fauveklubben.org.se/medlemswebben/enkater/enkat2001.asp 2007-05-29

13. http://www.fauveklubben.se/om_sbfk/om_sbfk.asp 2008-02-26

14. Muntlig uppgift, M. Besset, 2007-08-04, National d'Elevage, Sauvigny-Les-Bois, FR.

15. L'Eveleur, Sur nos chiens courants, Le Basset Fauve de Bretagne, R. de Kermadec, 1934 (inte paginerad).

16. Basset Fauve de Bretagneklubbens hälsoenkät 2006. http://www.fauveklubben.org.se/medlemswebben/enkater/halsoenkat2006.asp 2007-07-09.

17. SKKs Anatomiboken, Winqvist, Indrebö, Hübenthal, Linna & Ulstad, Sellin & Partner Bok & Idé AB, Stockholm, inget årtal angivet.

18. M. Leblanc & J.A. Miller, Les Bassets Courant, Gerfault Club, Frankrike, 1987.

19. The Merck Veterinary Manual, 8:e utgåvan, Merck & Co., Inc, NJ, USA, 1998.

20. http://www.chass.utoronto.ca/~wulfric/rentexte/fouillou/fou_chiens.htm 2008-02-09.

21. Nordstedts franska fickhandbok, Norsteds Akademiska Förlag, 1995.

22. Standards Des Chiens Courants, Société de Venerie & Commission Vénerie de la Société Central Canine, maj 2003, Jacq, Saint-Brieuc, Frankrike.

23. Muntlig uppgift Mme Françoise Corbeau, National d'Elevage, 2007-08-03, Sauvigny-Les-Bois, Frankrike.